Att slå tillbaka

Med detta inlägg i åtanke postar jag på nytt en text jag skrev i maj 2012. Inte så mycket för själva ämnet i sig, utan mer för det krig det orsakar.

Att slå tillbaka

Vad betyder det att slå tillbaka? Att fajtas för sina åsikter, att agera för att få igenom det man anser är rätt och minska/få bort det man anser vara fel?
En gång i tiden trodde jag det, jag trodde på att för att få igenom mina tankar om rätt och fel måste jag slåss, jag måste stå upp för mig själv, jag måste slå tillbaka mot det som enligt mig var fel.

Men vad är då rätt, och vad är fel? Som förståeligt anser vi väl alla att vi har rätt och “de andra” (vem nu det än är) har förståss fel.
Men betyder inte det här då också att lika mycket som vi inte kommer att ge upp våran kamp om vad som är rätt och fel, så kommer inte “de andra” heller göra det. I deras ögon är deras tanke exakt lika rätt och sann som vi anser våran vara. Exakt så fel som vi anser de ha, exakt så fel har vi enligt dem. För lika mycket som vi anser oss bära på Sanningen, lika mycket bär även de på Sanningen.

Och ifall båda bär på Sanningen, hur ska vi då kunna slåss mot varandra (och framförallt, eftersom deras tro på att de håller i Sanningen är lika stark som våran tro om att vi håller i Sanningen, hur kan vi då veta att det faktiskt är vi som håller Sanningen?)? Vinner “de andra” kommer missnöjet växa hos oss, vi känner oss förtryckta och till slut kommer vi slå tillbaka igen. Det är ett evigt krig.

Vad är då att slå tillbaka? Att tyst låta andra styra och bestämma? Att i tyst bitterhet leva efter andras lagar och regler? Det låter väl inte särskilt trevligt det heller?

Saken är den, jag tror att den enda fiende du har, är den i ditt huvud. Den enda strid det är nödvändigt att strida i är den som endast kan utspelas i ditt inre. Den enda tyrann som nånsin kommer inkräkta på din egen lycka är du. Ingen annan, aldrig någonsin. Du är källan till din olycka, och därför kommer du hitta fiender och orsaker att må dåligt för resten av ditt liv (det vill säga ifall du inte lyckas tysta källan till olycka, tysta källan och du är förevigt lycklig och tillfredställd med livet).

Det här är anledningen till att jag inte röstar, jag kan inte tänka mig att arbeta för att få igenom en lag eller ett beslut som går emot någon annans åsikter och syner på livet, bara för att jag ska bli tillfredsställd. Det är inte en strid jag vill delta i. Jag strävar efter att vara en människa utan åsikter, utan tankar.

Så, vad betyder det då att slå tillbaka? Existerar det? Kanske, beroende på hur man ser på det. Jag väljer att strida mot mig själv. Den enda regering, det enda huvud som ska huggas, är mitt eget.

Jag är roten till all olycka. Jag är nyckeln till all lycka.

Julkrans

Idag har jag lagat en julkrans av vide, granris, och ett vitt tyg jag rev sönder och band en rosett av. Hängde upp den ovanför symaskinsbordet. Nöjd.

(På bilden skymtar en gammal Jakobstads Tidning från 1990 som jag lagt fram bara för syns skull. Hela tidningen förutom nån annons, är i svartvitt!)

Halloween

Igår var det äntligen dags för årets halloweenfestande. Jag klädde ut mig till en krigare från urskogarna. På huvudet hade jag en ryggkota från den hjort (?) jag hittat i skogen nära stugan, och över axlen hade jag en räv och en pilbåge. Som ni förstår sköt jag ju räven själv med min pilbåge ;)

Hade stora förväntningar på kvällen som sen blev en besvikelse, men det är väl kanske vad man får vänta sig ifall man är nykter på krogen; man blir lätt femte hjulet och innan man vet ordet av står man ensam kvar och undrar vart vännerna tog vägen.

Söndag idag och två veckor i stan lider mot sitt slut. Snart åker jag tillbaka till skogen, ska bli skönt, speciellt skönt att slippa klådan, håller på och bli galen på det eviga kliandet när jag befinner mig i stan.

Ha ett fortsatt skönt veckoslut!

5 containrar, en förlorare och några tankar om lycka.

En av mina favoritsysselsättningar vid datorn är att titta på off-grid-living klipp på youtube. Här är två jag tittade på idag som jag gillade särskilt mycket. Killens blogg hittar ni här.

.. och tänk att bo så här? Jag har sett många klipp från containerhem, men den här var nog lite speciell. Det ser så otroligt stort och luftigt ut, inte alls som de flesta containerhem (jag sett) som ser väldigt trånga och små ut.

Ett annat klipp jag återkommer till nu och då sen jag hittade det i början av året, är det nedan. Det är nog mitt favorit tinyhouseklipp. Kvinnan i klippet sätter ord på mina tankar och vid 5:30 har mina ögon lätt för att tåras, då hon talar om hur hon förut inte visste att det fanns andra alternativ, och att hon önskar andra i samma situation förstå att det faktiskt finns alternativ. Jag kämpar varje dag med att inte tappa tron om att det finns just andra alternativ - ett alternativ för mig, och även de dagar jag fullt tror på att alternativet finns där ute, så känner jag mig som en förlorare i livet. Varför? För att det är vad jag blivit lärd; framgång är pengar, och därav är framgång att göra sådant som ger pengar, mycket pengar. Något annat vi blir lärda att sätta likhetstecken mellan med framgång är familj. Har vi pengar och familj är vi nått framgång i livet, vi är lyckliga.
Därför inte bara känner jag mig som en förlorare - jag ser mig själv som en förlorare. Jag har inget som helst intresse av ett arbete som inte omedelbart är gott för mig (alltså: jag älskar att arbeta, men att arbeta för någon annan som i sin tur tackar mig genom att lägga in pengar på ett konto, det är en av mina största mardrömmar), och jag älskar min ensamhet*. Är jag inte då vad vi (människan) kan peka ut som ett perfekt exempel på en förlorare? Är jag inte då det jag i 20 år blivit lärd och skolad bort från?

Men vad är då det vi i grunden söker i livet? Jo, lycka. Och lyckan placerar vi sedan på olika saker, titlar, tillstånd. Pengar. Vi placerar den på dessa ack så flyktiga ting, alltjämt övertygade om att med lite mer kommer vi bli lyckliga. Men blir vi någonsin lyckliga? Når vi någonsin det där ögonblicket då vi känner fullkomlig lycka och så också förblir? Eller är det som med klänningen du köpte för en tid sen - just då det mest fantastiska och du kände glädjen ända ut i fingertopparna när du snurrade på dansgolvet? Nu bara en av dina tjugo andra helt okej klänningar sålänge du sitter vid skärmen och suktar efter det där helt sjukt snygga fodralet på internetbutiken. Klänningen är fortfarande snygg, men någon glädje ut i fingertopparna ger den inte.

Och även om vi inte tröttnar, ifall vi lever på ett sätt som gör oss fullkomligt tillfredsställda, är det inte ändå väldigt riskfyllt att sätta lyckan i famnen på något så skört? Vi kommer slås i spillror ifall det en dag tas ifrån oss - vilket det mesta också görs, förr eller senare.

Därför är inte heller ett liv "alternativt leverne" mer säkrande för lycka än något annat sorts liv, och det måste jag påminna mig själv om gång på gång. Det kan verka som en nobel sak att vilja leva fattigt (pengamässigt) och utan vad vi kan kalla "lyx", men sålänge jag lägger lyckan i att få leva på det sättet är det lika illa som något annat levnadssätt. Ifall jag tänker "jag är lycklig när jag får bo i skogen" har jag lagt all min lycka i famnen på just det - att jag får bo i skogen, och ifall den möjligheten en dag tas ifrån mig (sjukdom/handikapp) kommer jag bli djupt olycklig.

Att lägga sin lycka i händerna på något så ohållbart som världen och vad som händer i den, är det inte väldigt dumdristigt?
Kanske vi borde söka lyckan någon annanstans.

Jag inser att det här inlägget till att börja med bara handlade om youtube-klipp men att jag som så ofta spårade ur när mina tankar somvanligt kom i vägen. Nå väl.

Godnatt :)

*  Nån kanske minns att jag här för ett år sedan hade en tid då jag mådde dåligt över att vara så ensam. Jag tänkte och funderade mycket på saken, nånting förändras i mig och behovet av en annan människa försvann. Kanske jag förstod att jag inte kan lägga min lycka i händerna på en annan människa. Eller kanske jag bara insåg att det är dumt att vilja ha någon nära när jag ändå trivs bäst ensam.

Havet

I drömmen befinner jag mig vid en strand. Jag går längs stranden och ser ut över havet; jag vill dit, långt ut i havet. Jag får syn på en gammal paviljong en bra bit ut i vattnet och bestämmer mig för att ta mig dit. Även om paviljongen i sig inte har nån kontakt med fastlandet slipper jag ändå ut dit utan att bli blöt; jag följer en liten vassbeklädd sandbank som bildat en osynlig stig mitt i havet.
 Jag ser mig omkring i paviljongen, konstaterar att den flyter på vattnet och att det är en tidsfråga innan havet slukar den. Stolar och bänkar ligger omkullvältade och jag vet att innan paviljongen flöt ut i havet hölls där välbesökta danskvällar.
 Åt det ena hållet skymtar fastlandet genom fönstren och jag vänder mig mot andra hållet, går fram till fönstren för att se ut över det öppna havet. Jag blir besviken då jag märker att genom fönstren kan jag inte se hav utan in till ett till rum, en danssal. Jag kan se att även danssalen har fönster som vetter mot öppet hav men också dessa fönster leder bara in i ett nytt rum. Med viss svårighet kan jag skymta att även det rummet har fönster, fönster som ger en otrolig sikt ut över det öppna havet.
Men vad gör det? Jag står i det första rummet, och jag vet att dörrarna till både danssalen och det tredje rummet är låsta. Jag känner mig fången. Jag ville ut till havet och även om jag tog mig bort från fastlandet står jag ändå instängd i en paviljong och kan bara svagt skymta havet nånstans långt borta bakom väggarna. Det gör mig frustrerad att havet är så härligt nära mig, men ändå så outhärdligt långt borta, dolt bakom väggarna på en gammal paviljong.

Var finns nyckeln?

Kattvakten

Fortfarande i stan. Denna vecka för att se efter de tre katterna sålänge mor min är out of town. Detta är orsaken till att jag inte uppdaterar så mycket; de som läser den här bloggen är antagligen intresserade av vad jag gör där ute i skogen, inte i stan, och eftersom jag inte är ute i skogen känns det onödigt att uppdatera.

Jag önskar er alla en riktigt läskig halloween-vecka! Jag fick lite halloweengrejer på posten idag, ser verkligen fram emot fredag/lördag då jag får spöka ut mig riktigt ordentligt, ska försöka komma ihåg att ta en bild på eländet också :)

You can do it, dillen!

För ett tag sen sådde jag lite dill i en glasburk. Det konstiga är att även om stugan bara varit några grader ovanför minussträcket nu då jag varit i stan senaste vecka, och det knappt slipper nåt ljus in alls i stugan, så kunde jag se, när vi åkte en vända till stugan i torsdags, att det ändå dykt upp lite gröna filurer ur jorden. Ena riktiga kämparfrön var det där tydligen.

Laga mat på vedspis

Q: Hödu, hu e de att laga mat på en såndä spis? Går de slött eller?

A: Nå, det är ju nog helt klart mer tidskrävande än en vanlig spis. Först måst man få upp en ordentlig eld, och se till att man har mycket ved i spisen. Sen ska det brinna ordentligt i en bra stund innan spisen har blivit så upphettad att det ska gå att koka mat på den. Typ när de första vedträna blivit till glöd (ingen miniglöd här utan stora lysande klabbar som på några sekunder kan få ett nytt vedträ att fatta eld) och man lagt in flera trän som brinner ordentligt, då börjar det vara passligt att koka eller steka nånting. Så får man ju se till att det glöder och brinner ordentligt under hela kok/stektiden också.

Åh, så jävla dåligt förklarat, men du kanske fatta. Kort och gott: det är nog mycket mer arbete än med en vanlig spis, men jag föredrar ändå vedspis tusen gånger framför vanlig. Det är nåt så härligt med att behöva lägga så mycket energi och tid på matlagning, int bara låta nåt värmas i mikron sålänge man sitter framför tvn.

Sen är det ju mycket roligare att få äta mat som lagts mycket tid på, eller hur?

Att måla eller inte måla teakbord

Då jag ändå sitter fast i stan har jag passat på att besöka flera av stans olika loppisar, det har nästan blivit att besöka åtminstone någon av dem under helgerna - eller när jag nu är i stan. I måndags hittade jag ingenting alls, så det enda jag kom hem med var ett nitbälte. Idag hade jag å andra sidan turen med mig och hittade ett äkta teakbord för ynka fem euro! Det är väldigt nött och inte precis så charmigt, och därför köpte jag det med tanken att måla det vitt (som allt det andra jag målar vitt nu just). Men nu står jag här med bordet i min målarhörna i källaren och vågar inte. Måla ett teakbord vitt? Teakbord som är så fina i sig själva? Ja, inte just det här nötta gamla bordet då, men iallafall. Läskigt!

Överkänslighet

Förkylningen som bara blir värre håller mig kvar i stan. När jag vaknade idag hade jag t.om stegring - och jag har aldrig vare sig stegring eller feber.
Förkylningen i sig är inget jag stör mig på desto mera, vad som stör mig är den eviga klådan. Jag önskar att jag kunde säga att min hyperöverkänslighet gentemot i princip allting blivit bättre efter att jag ändrat mina matvanor för att låta kroppen ta en paus och helas. Men nej. Efter att nu i tre månader levt efter en matlista på endast 25 olika livsmedel, så kliar det fortfarande över hela kroppen. Det enda märkbara som hänt är att jag gått och fortsätter gå ner i vikt (hur mycket jag än äter blir jag ändå magrare). Det enda tillfälle då klådan faktiskt försvinner är när jag är ute i stugan. Där mår jag bra och är alldeles fri från all klåda, men efter bara några timmar i stan känner jag igen hur det börjar klia.
Jag har lärt mig mycket det senaste året, att lyssna mer på min kropp, att se hur inte bara olika födoämnen utan också händelser och känslor får kroppen att reagera. Och det kan jag på ett sätt vara väldigt glad för att jag fått lära mig - och fortfarande lär mig mer för varje månad. Jag har blivit mer uppmärksam.
Jag vet fortfarande inte vad som till att börja med orsakade min hyperöverkänslighet, men den är här, och det bästa jag kan göra är att inte gå och vara ledsen (det orsakar ändå bara mer klåda), utan se till att lära mig läsa min kropp för att kunna lugna ner den. Jag kunde sitta i en iskall dusch och gråta, men jag orkar inte göra det längre, jag orkar inte vara ledsen när jag kan, åtminstone försöka, vara glad. Jag får lära mig att deal with my shit.
Det är intressant hur klådan ALLTID kommer efter bara några timmar i stan. Detta får ju inte precis några tankar om att kanske kunna bo i stan och arbeta, att växa sig starkare. Snarare tvärtom. Jag undrar vad allt det är som får klådan att härja, när jag kommer in till stan. Jag vet åtminstone att stressen är en stor orsak, jag har också ett tag misstänkt att elektriciteten är en stor bov i dramat - efter att ha funderat lite över hur det alltid känns som ett störande fält som får mig att bli okoncentrerad och "svag", kom jag fram till att det nog är en stor chans att min överkänslighet tagit det till ännu en ny nivå och låtit kroppen börja reagera på elektricitet. Vad reagerar jag INTE på nuförtiden?

Hursomhaver, kan inte vänta på att få komma ut i stugan igen för att slippa klådan, men samtidigt ställer jag mig tveksam till att åka ut dit innan förkylningen blivit bättre - är jag där kommer jag inte kunna ta det lugnt utan gå ut i det kalla regnet och arbeta, och har jag inte hunnit bli frisk då kommer jag ju antagligen bara förlänga förkylningen med flera veckor.

Nogfunderat för inatt, nu är det dags att sova (vilket jag med all säkerhet kommer behöva sömnmedicin för, får aldrig någon sömn på egen hand när det kliar på detta vis).

Min önskesten

Senaste vinter satt jag hos min mor och bläddrade i min gamla mapp från dagis. På en sida fann jag detta. Jag och mina bröder skrattade så tårarna sprutade. Min högsta önskan var en sån lustig kontrast till de andra barnens önskningar. Jag undrar om dagistanterna kanske tänkte att antingen blir det en pyroman eller en skogstomte av mig. Hah, och se hur det gick :)

Varken mer eller mindre

Inte bara fåglarna

Inte bara småfåglarna som behöver äta, eller hur? De tre rådjuren som alltid skuttar in på tomten i skymningen ska ju också ha nåt gott!

Fotdon

Ibland när jag tar på mig ett par skor, skrattar jag åt att även när jag är ute i skogen, alldeles ensam, så behöver jag minsann 5 par skor iallafall. Ja, de svarta sätter jag bara på när jag ska in till stan igen, men de övriga; stövlarna, crocsen, kängorna, och lenkkitossorna - jag använder dem allihopa.

Kanske mest stövlarna...

Förövrigt befinner jag mig fortfarande i stan och kommer allra tidigast på tisdag åka tillbaka till stugan. Då jag känt mig lite mulen i sinnet de senaste dagarna har jag inte velat vara ensam där ute. Det är ofta inte bra att sitta ensam med sina tankar ifall man känner sig nere.

Bastudag

Lika säkert som man alltid kommer på tusen saker man måste göra när man precit lackat naglarna, så kommer jag också ställa mig ute och hugga ved och bära stockar direkt efter att jag kommit ren och fräsch ur bastun.